Hej på er!

Ni undrar säkert hur vi hanterade jordbävningen. Jodå, oss gick det ingen nöd på och ni behöver inte oroa er tack och lov. Värst drabbades östkusten och staden Kaikoura som vi håller väldigt kär. Staden saknar helt förbindelser just nu, då de stora landsvägarna i området har stora skador efter skalven.

Hos oss slog jordbävningen till ett par minuter efter midnatt, då vi låg och sov. Vi kände alltså ingenting i Fox Glacier där vi övernattade. Vi befinner oss nu i Greymoth efter en dags bilfärd. Här hägrar regnet så vi får se vart vi tar oss imorgon, eller om vi stannar en natt till här.

Vi återkommer, och oroa er inte!

Ha det bra!

/Lukas & Melina

Hej på er!

Nu har vi spenderat några dagar i Queenstown som ni kanske förstått, med ett par lugna dagar, och ett par adrenalinpumpade dagar.. Vi har trivts här från första början, men imorgon ska det sägas adjö.

Dagen idag har varit lugn och återhämtande, med lite förberedelser inför kommande dagar och runtstrosande i innerstan. Ikväll avslutar vi vistelsen på topp bokstavligt talat, då vi tar ett par järn i Stratosfare bar, belägen på en bergstopp 400 meter ovanför Queenstown som man når med linbana.

Ha det fint, så hörs vi snart igen!

Hälsningar Lukas & Melina

Hej på er!

Man kan man inte ha tur hela tiden. Idag på förmiddagen lagade vi mat på hostelet, och så behövde vi organisera våra matvaror lite som låg i bilen. Av ren rutin skulle vi helt enkelt låsa bilen när vi var färdiga. Jag Lukas, vrider om och låser – bilnyckeln går av, ena halvan sitter inne i låset, andra halvan har jag i handen.

Vi pratar med killen som sköter hostelet, jättetrevlig som han är hjälper han oss med telefon och ger oss lite tips.

En kille i ett klättersällskap intill oss lånar ut en liten tång, som kan få loss andra halvan av nyckeln som sitter inne i låset.

Eftersom att vi är fullförsäkrade och klara ringer vi runt till Ace där vi lånat bilen och vår 24 timmars vägassistans, men alla vi pratar med skickar vidare oss till varandras telefontjänster och vi får aldrig ett rakt svar. Vi får alltså ta saken i egna händer, och jag ger mig ner till låssmeden i Queenstown och frågar om de kan gjuta oss en ny nyckel, men gjutmodellen finns varken hos dem eller i grannstaden Frankton.

Efter många om och men, fick vi tag på Ace i Queenstown som meddelar att det inte finns någon extranyckel till bilen, – inte för att vi tror på det men okej, lös då problemet. De skickar då en bärgningsbil som inte kan bärga bilen för att det är trångt, den är låst och handbromsen sitter i. Men bärgan kör oss till Ace biluthyrning på Queenstowns flygplats, som ger oss en ny bil, och så skickar de en lastbil som kan hämta bilen. Killen som hämtar bilen, bryter sig in lite fint så att vi kan lasta ur våra saker, och byta bil helt. Han kör sedan iväg till Ace med vår gamla trotjänare, och problemet är ur världen. Det tog ungefär hela dagen att få problemet löst, men nu kan vi pusta ut.

Vore det inte för våra vänliga grannar och killen som sköter hostelet, hade vi nog fortfarande haft problem, man kan alltså ha tur i oturen.

Det bästa är att vår nya bil har centrallås på nyckeln.

Ha det bra, hoppas snökaoset inte ställer till det allt för mycket för er där hemma!

Hälsningar Lukas och Melina

Gårdagen i Queenstown.

Hej igen!

En dag spenderad i Queenstown började med ett blött tält och utcheckning från campingen. Tyvärr hann vi inte så långt med bilen förän vi vände tillbaka till receptionen, bungyn var ju rätt rolig igår.. Så jag bokade ett hopp till mig från The Nevis Bungy, och en plats till en åskådare till Melina, svårt ekonomiskt blev det, ganska kännbart men det är det säkert värt. Nevis bungyn är den högsta bungyn i australasien med sina 134 meter.

Vi fick vid Queenstown station hoppa på en mindre fyrhjulsdriven minibuss som skulle ta oss upp för ett berg. Resan tog  cirka 40 minuter, lite halvsvettig.

Väl framme på berget, for vi ut i varsin sele i en liten linbanekorg med ett golv i form av ett grövre hönsnät. Korgen tog oss ut till en hängande liten station där Melina stod med kameran, och jag blev påknäppt utrustningen, darrande som ett asplöv. På plattformen dansade jag ut som en älva i en finsk tango, och hoppade, 8,5 sekunders fritt fall, det häftigaste jag gjort i mitt liv.

Tack Melina som står ut med mig.

Till kvällen blev det lasagne på lokala haket, lite kast med en nyinköpt frisbee, och ost, jordgubbar, kiwi, och en flaska vitt, men nu får det vara läggdags!

Nevis River rinner drygt 200 meter nedanför plattformen.

Som en fis i vinden.

Den lasagnen satt där den skulle.

Hade bäst!!

Lukas & Melina

 

Hej igen, Lukas här.

Vi åkte mot Queenstown tidigt imorse, mot adrenalinjunkienas mecka. När vi reserverade oss en tältplats på campingen så lät jag receptionistan boka ett hopp från Kawarau Bridge, världens första bungyjump. ”Vafasen, det är lika bra nu när man är här”.

Jag fick tid vid tolv så vi stack nästan direkt. Lite  halvt stressade tog vi oss tillslut till floden och bron, så jag sprang ner och fick min biljett. Jag måste ändå säga att jag var rätt lugn, viste inte riktigt vad jag gjorde, den som var mest orolig var nog ändå Melina.

43 meters fritt fall, huvudet före, och överkroppen ned i floden. Det råkar vara bland det roligaste och häftigaste jag gjort i hela mitt liv, tur att de hade ett dagserbjudande idag då ”- hoppa igen och betala en tredjedel av priset!!” Ja tack gärna. Andra gången var härlig, man upplevde det lite bättre då.

Så om höjder inte påverkar en i första taget, och man gillar adrenalinkicken, så är hoppet ett måste!

Tyvärr kunde vi inte få upp videon på ett av hoppen, så det får bli bilder så länge!

På platån med Uncle Phill!

Det var en uppfriskande liten raggardusch

Ha det gott!

Hälsningar Lukas & Melina

 

 

---

Hej på er! Igår va en fantastisk dag!

Det hela började med att vi tog bilen längs Milford Track, en tolv mils lång väg som leder till den storaslagna fjorden Milford Sound. Allt i hopp om att komma över en prisvärd dagskryssning och ett fint väder. Vädret är snabbt växlande i området men man ska pricka rätt någon gång.. Vi fick höra att solen hade gömt sig i fem dagar, men när vi kom sken den upp!

Vi köpte oss med på en stor motorseglare, vid namn Milford Mariner, som tog os ut genom fjorden och vände tillbaka ute vid Tasmanhavet.

Det var de bäst spenderade pengarna hittills, då vi fick se den storslagna fjorden i strålande sol, vi fick även se lite flasknosdelfiner, pälssälar, och en liten toffspingvin. Även den kända och ända alpina papegojan Kean, dök upp lite ovanligt nära på ditvägen..

Iskall.

Milford Mariner.

Påväg ut i fjorden, storslagen vy.

Mitre Peak, det mest ikoniska berget i Milford Sound, vilket reser sig 1 600 meter, ifrån havsnivån. Det är till och med svårt att bilda en uppfattning när man ser det från fjorden.

Ett moln skymde toppen på vägen ut. De högra vattenfallet ni ser på bilden är 80 meter högt.

En bild från vattnet på Mitre Peak, nedanför oss är det 400 meter djupt.

Ett överhäng längs fjorden.

När det regnat ett par dagar bildas hundratals vattenfall runt fjorden, där allt vatten rinner av de höga bergen, dessa vattenfall kan fortsätta rinna under ett dygn. Bilden visar dock ett av Milford Sounds tiotal permanenta vattenfall, 80 meter högt.

På grund utav den stora nederbörden i fjorden, ligger det ett 4 – 6 meter tjockt lager av sötvatten ovanpå saltvattnet. Detta gör så att många djur- och växtarter som vanligtvis lever på hundratals meters djup trivs i fjorden, bland annat den svarta korallen.

På stenen ute på udden som är i fokus (ovan) ligger det ett gäng pälssälar och steker. Berget i bakgrunden har ett kraftigt överhäng som syns skuggat i bilden. Överhänget sträcker sig ut 40 meter ifrån berget, och är 700 meter högt. Ytterligare 700 meter upp syns bergets topp. Det mest fachinerande är att det är växtlighet längs den vertikala väggen, som livnär sig genom mineralerna från berget och det rinnande vattnet. De exponeras även av hårda vindar från Tasmanhavet och mycket sällan för solljus.

Ett av de permanenta vattenfallen.

Massive falls, och som guiden uttryckte det: ”If this fall was a burger, it would have been called Big Massive” Högt som ett 50-våningarshus.

Bland molnen syns en glaciärklädd 2 000-meterstopp, vars namn vi inte kan kläcka.

På tillbakavägen och Milford Sounds största vattenfall.

Avslutningsvis, en bild på Mitre Peak när vi klivit i land.

Tyvärr ger bilderna en lite avtrubbad upplevelse som ni förstår. Men råkar ni någon gång befinna er på Nya Zeeland, åk till Fiordland, åk ut på Milford Sound, ni kommer aldrig glömma det.

Hadet bra så länge!

Återkommer här inom kort.

Lukas & Melina

Hej på er!

Vi har nu fått in en karta på bloggen, där ni kan se våran rutt längs Nya Zeeland. Kartan hittar ni i menyn till vänster eller höger, beroende på vad man har för telefon eller dator.

Vägen börjar i Wellington där vi landade och fortsätter nedåt.
På kartan ser ni alltså vägen vi har kört, och de orter som vi har stannat på.
Vi försöker uppdatera kartan efter hand.

Vi är nu framme i Te Anau, Fiordland, och förväntas stanna här ett par dagar.
Ha det fint!

Hälsningar Lukas & Melina

Gårdagen bjöd på ett dyngsurt uppvaknande efter en kall natt, men man får ha humöret uppe ändå. En morgonpromenad på stranden gav fina vyer och man fick upp värmen lite i kroppen. Vi kokade på lite kaffe och rev det blöta tältet.

Morgonpromenad längs stranden (ovan).

Vi körde nu mot Invercargill men räknade med lite avstickare längs vägen, bland annat grottsystemet Cathedral Caves. Grottorna är två stora portar i berget, likt en katedral, som endast går att nå vid ebb. Efter ungefär fyrtio minuters vandring genom skog och på strand kunde man nå dem. Den största ingången till grottan är 30 meter hög. Vi ankom som tur i rättan tid, klockan 12, stannar man till klockan två så får man ta sig ut genom att simma, vilket absolut inte är att rekommendera då vågorna strömmar in med full kraft.

Den sydligaste porten till Cathedral Caves.

Cathedral Caves nordliga port (ovan).

När vi var färdiga med grottorna, fortsatte vi på vägen, men svängde av för att traska in till McLean Falls. Inne i skogen, störtar Tautuku River brant ned 22 meter, det är en mycket vacker plats!

McLean Falls

Nästa stopp gjorde vi i Porpoise Bay, i hopp om att få se de små Hectorsdelfinerna som gärna håller till i bukten. Tyvärr hade vi ingen lycka bortsett från det fina vädret den här gången, men det var häftigt nog att se de stora vågorna slå längs de stora sandstenklipporna.

Nu är vi framme i Invercargill, sydligaste staden på Sydön, och återhämtar oss lite. Vi har tagit in på motel två nätter nu för att tvätta och torka. Vi vet ännu inte riktigt hur morgondagen ser ut, om vi fortsätter uppåt i landet mot Te Anau, Queenstown eller mot Stewart Island.

Hade bäst säger vi sålänge!

Hälsningar Lukas & Melina

Igår var en lång och härlig dag. Det började med en utcheckning vid klockan nio, och så stryrde vi ner till Otago Museum. Museumet bjöd på Zya Zeeländsk historia, allt mellan gamla föremål till miljontals år gamla kvarlevor. Museumet ska vara hem till närmare en och en halv miljon insamlade föremål runt hela världen sedan öppnandet 1868. En riktigt häftig upplevelse, vi önskar bara att vi hade haft lite mer tid på P-biljetten..

Hursomhelst efter vistelsen begav vi oss mot Invercargill, via Catlins Forest Park, kustvägen kan man säga. På vägen stannade vi till på välkända Nugget Point, en gammal fyr som står vaktpost på en hög udde med utsikt över en rad vågformade stenklippor i vattnet.

Vi fortsatte sedan till Purakaunui Falls, ett vattenfall som inne i skogen störtar 20 meter ner över ett par stenterasser. Efter en 10 minuters vandring genom skogen kunde man nå det ifrån landsvägen.
Efter Purakaunui fortsatte vi till Papatowai, en skog- och havsnära kustby där vi slog läger vid ett campingområde.

Otago Museum.

Sir Edmund Hillarys isyxa. Använd när Edmund Hillary och Tenzing Norgay genomförde den första lyckade bergsbestigningen utav Mount Everest, den 29 maj 1953.

Melina och skelettet av den gigantiska Moa-fågeln som regerade på Nya Zeeland. Fågeln tros ha utrotats för cirka 400 till 500 år sedan, jagad av människan.

Nugget Point och dess klippor. Vädret är snabbt skiftande på udden, men vi hade tur. Regnet och blåsten försvann när vi kom, och drog in över udden när vi begav oss.

Fyren som vaktar udden.

Melina under en strapats ut mot fyren.

Purakaunui Falls, en bit in i skogen.

Det var gårdagen det, ha det bra sålänge så kommer det mer imorgon!

Lukas & Melina

Hej på er!

Idag har vi citkulerat runt The Octagon, Dunedins stadskärna. The Octagon har namngivits efter sina åtta sidor, som ger staden en central blickpunkt i form av ett torg. Staden har historiska band med skottska Edinburgh och är den äldsta staden i landet. Dunedin är det galeiska namnet på Edinburgh, och har även till stor del skottska gatunamn, sedan de skottska kolonisatörerna och nybyggarna anlände och grundade staden år 1848.

Runt omkring Oktagonen finns det ett antal edvardianska och viktorianska byggnader som står kvar sedan stadens guldrush på 1860-talet, vilka vi har strosat runt bland idag.

St Paul’s Cathedral
Katedralen stod färdig år 1919 och blickar ut över The Octagon från en upphöjd plats.

Municipal Chambers
Till höger om katedralen, uppfördes 1880, som kommunfullmäktiges byggnader. Tornet är 47 meter högt!

First Church
Uppfördes av Robert Lawson, vinnaren av en arkitekturtävling år 1861, utformandet av ”First Church of Dunedin”. Kyrkan stod färdig och invigdes år 1876. Robert Lawson ritade även Municipal Chambers. Kyrktornet med spiran reser sig 56 meter över gatan och är en mäktig syn.

Dunedins Järnvägsstation
Ritad av ”Pepparkaks-George” eller George Troup som han egentligen hette. Han ska ha fått smeknamnet efter att ha ritat järnvägsstationen, som har en otrolig detaljrikedom. Byggnaden har mycket fina proportioner, bland annat ett 37 meter högt klocktorn som reser sig till höger på byggnaden.

Mosaikgolvet är en fantastisk syn för sig själv. Mer än 750 000 porslinrutor visar bilder av ånglokomotiv, vagnar och New Zealand Railways logotyp.

Entrédörrar till stationen.

Sex stycken vackra biljettluckor möts man av i entrén.

En fin dag har det varit! Imorgon hägrar Otago Museum, innan vi ger oss av mot Catlins Forest Park och staden Invercargill.

Ha det fint så länge!

Lukas & Melina