---

Hej på er! Igår va en fantastisk dag!

Det hela började med att vi tog bilen längs Milford Track, en tolv mils lång väg som leder till den storaslagna fjorden Milford Sound. Allt i hopp om att komma över en prisvärd dagskryssning och ett fint väder. Vädret är snabbt växlande i området men man ska pricka rätt någon gång.. Vi fick höra att solen hade gömt sig i fem dagar, men när vi kom sken den upp!

Vi köpte oss med på en stor motorseglare, vid namn Milford Mariner, som tog os ut genom fjorden och vände tillbaka ute vid Tasmanhavet.

Det var de bäst spenderade pengarna hittills, då vi fick se den storslagna fjorden i strålande sol, vi fick även se lite flasknosdelfiner, pälssälar, och en liten toffspingvin. Även den kända och ända alpina papegojan Kean, dök upp lite ovanligt nära på ditvägen..

Iskall.

Milford Mariner.

Påväg ut i fjorden, storslagen vy.

Mitre Peak, det mest ikoniska berget i Milford Sound, vilket reser sig 1 600 meter, ifrån havsnivån. Det är till och med svårt att bilda en uppfattning när man ser det från fjorden.

Ett moln skymde toppen på vägen ut. De högra vattenfallet ni ser på bilden är 80 meter högt.

En bild från vattnet på Mitre Peak, nedanför oss är det 400 meter djupt.

Ett överhäng längs fjorden.

När det regnat ett par dagar bildas hundratals vattenfall runt fjorden, där allt vatten rinner av de höga bergen, dessa vattenfall kan fortsätta rinna under ett dygn. Bilden visar dock ett av Milford Sounds tiotal permanenta vattenfall, 80 meter högt.

På grund utav den stora nederbörden i fjorden, ligger det ett 4 – 6 meter tjockt lager av sötvatten ovanpå saltvattnet. Detta gör så att många djur- och växtarter som vanligtvis lever på hundratals meters djup trivs i fjorden, bland annat den svarta korallen.

På stenen ute på udden som är i fokus (ovan) ligger det ett gäng pälssälar och steker. Berget i bakgrunden har ett kraftigt överhäng som syns skuggat i bilden. Överhänget sträcker sig ut 40 meter ifrån berget, och är 700 meter högt. Ytterligare 700 meter upp syns bergets topp. Det mest fachinerande är att det är växtlighet längs den vertikala väggen, som livnär sig genom mineralerna från berget och det rinnande vattnet. De exponeras även av hårda vindar från Tasmanhavet och mycket sällan för solljus.

Ett av de permanenta vattenfallen.

Massive falls, och som guiden uttryckte det: ”If this fall was a burger, it would have been called Big Massive” Högt som ett 50-våningarshus.

Bland molnen syns en glaciärklädd 2 000-meterstopp, vars namn vi inte kan kläcka.

På tillbakavägen och Milford Sounds största vattenfall.

Avslutningsvis, en bild på Mitre Peak när vi klivit i land.

Tyvärr ger bilderna en lite avtrubbad upplevelse som ni förstår. Men råkar ni någon gång befinna er på Nya Zeeland, åk till Fiordland, åk ut på Milford Sound, ni kommer aldrig glömma det.

Hadet bra så länge!

Återkommer här inom kort.

Lukas & Melina

Hej på er!

Vi har nu fått in en karta på bloggen, där ni kan se våran rutt längs Nya Zeeland. Kartan hittar ni i menyn till vänster eller höger, beroende på vad man har för telefon eller dator.

Vägen börjar i Wellington där vi landade och fortsätter nedåt.
På kartan ser ni alltså vägen vi har kört, och de orter som vi har stannat på.
Vi försöker uppdatera kartan efter hand.

Vi är nu framme i Te Anau, Fiordland, och förväntas stanna här ett par dagar.
Ha det fint!

Hälsningar Lukas & Melina

Gårdagen bjöd på ett dyngsurt uppvaknande efter en kall natt, men man får ha humöret uppe ändå. En morgonpromenad på stranden gav fina vyer och man fick upp värmen lite i kroppen. Vi kokade på lite kaffe och rev det blöta tältet.

Morgonpromenad längs stranden (ovan).

Vi körde nu mot Invercargill men räknade med lite avstickare längs vägen, bland annat grottsystemet Cathedral Caves. Grottorna är två stora portar i berget, likt en katedral, som endast går att nå vid ebb. Efter ungefär fyrtio minuters vandring genom skog och på strand kunde man nå dem. Den största ingången till grottan är 30 meter hög. Vi ankom som tur i rättan tid, klockan 12, stannar man till klockan två så får man ta sig ut genom att simma, vilket absolut inte är att rekommendera då vågorna strömmar in med full kraft.

Den sydligaste porten till Cathedral Caves.

Cathedral Caves nordliga port (ovan).

När vi var färdiga med grottorna, fortsatte vi på vägen, men svängde av för att traska in till McLean Falls. Inne i skogen, störtar Tautuku River brant ned 22 meter, det är en mycket vacker plats!

McLean Falls

Nästa stopp gjorde vi i Porpoise Bay, i hopp om att få se de små Hectorsdelfinerna som gärna håller till i bukten. Tyvärr hade vi ingen lycka bortsett från det fina vädret den här gången, men det var häftigt nog att se de stora vågorna slå längs de stora sandstenklipporna.

Nu är vi framme i Invercargill, sydligaste staden på Sydön, och återhämtar oss lite. Vi har tagit in på motel två nätter nu för att tvätta och torka. Vi vet ännu inte riktigt hur morgondagen ser ut, om vi fortsätter uppåt i landet mot Te Anau, Queenstown eller mot Stewart Island.

Hade bäst säger vi sålänge!

Hälsningar Lukas & Melina

Igår var en lång och härlig dag. Det började med en utcheckning vid klockan nio, och så stryrde vi ner till Otago Museum. Museumet bjöd på Zya Zeeländsk historia, allt mellan gamla föremål till miljontals år gamla kvarlevor. Museumet ska vara hem till närmare en och en halv miljon insamlade föremål runt hela världen sedan öppnandet 1868. En riktigt häftig upplevelse, vi önskar bara att vi hade haft lite mer tid på P-biljetten..

Hursomhelst efter vistelsen begav vi oss mot Invercargill, via Catlins Forest Park, kustvägen kan man säga. På vägen stannade vi till på välkända Nugget Point, en gammal fyr som står vaktpost på en hög udde med utsikt över en rad vågformade stenklippor i vattnet.

Vi fortsatte sedan till Purakaunui Falls, ett vattenfall som inne i skogen störtar 20 meter ner över ett par stenterasser. Efter en 10 minuters vandring genom skogen kunde man nå det ifrån landsvägen.
Efter Purakaunui fortsatte vi till Papatowai, en skog- och havsnära kustby där vi slog läger vid ett campingområde.

Otago Museum.

Sir Edmund Hillarys isyxa. Använd när Edmund Hillary och Tenzing Norgay genomförde den första lyckade bergsbestigningen utav Mount Everest, den 29 maj 1953.

Melina och skelettet av den gigantiska Moa-fågeln som regerade på Nya Zeeland. Fågeln tros ha utrotats för cirka 400 till 500 år sedan, jagad av människan.

Nugget Point och dess klippor. Vädret är snabbt skiftande på udden, men vi hade tur. Regnet och blåsten försvann när vi kom, och drog in över udden när vi begav oss.

Fyren som vaktar udden.

Melina under en strapats ut mot fyren.

Purakaunui Falls, en bit in i skogen.

Det var gårdagen det, ha det bra sålänge så kommer det mer imorgon!

Lukas & Melina

Hej på er!

Idag har vi citkulerat runt The Octagon, Dunedins stadskärna. The Octagon har namngivits efter sina åtta sidor, som ger staden en central blickpunkt i form av ett torg. Staden har historiska band med skottska Edinburgh och är den äldsta staden i landet. Dunedin är det galeiska namnet på Edinburgh, och har även till stor del skottska gatunamn, sedan de skottska kolonisatörerna och nybyggarna anlände och grundade staden år 1848.

Runt omkring Oktagonen finns det ett antal edvardianska och viktorianska byggnader som står kvar sedan stadens guldrush på 1860-talet, vilka vi har strosat runt bland idag.

St Paul’s Cathedral
Katedralen stod färdig år 1919 och blickar ut över The Octagon från en upphöjd plats.

Municipal Chambers
Till höger om katedralen, uppfördes 1880, som kommunfullmäktiges byggnader. Tornet är 47 meter högt!

First Church
Uppfördes av Robert Lawson, vinnaren av en arkitekturtävling år 1861, utformandet av ”First Church of Dunedin”. Kyrkan stod färdig och invigdes år 1876. Robert Lawson ritade även Municipal Chambers. Kyrktornet med spiran reser sig 56 meter över gatan och är en mäktig syn.

Dunedins Järnvägsstation
Ritad av ”Pepparkaks-George” eller George Troup som han egentligen hette. Han ska ha fått smeknamnet efter att ha ritat järnvägsstationen, som har en otrolig detaljrikedom. Byggnaden har mycket fina proportioner, bland annat ett 37 meter högt klocktorn som reser sig till höger på byggnaden.

Mosaikgolvet är en fantastisk syn för sig själv. Mer än 750 000 porslinrutor visar bilder av ånglokomotiv, vagnar och New Zealand Railways logotyp.

Entrédörrar till stationen.

Sex stycken vackra biljettluckor möts man av i entrén.

En fin dag har det varit! Imorgon hägrar Otago Museum, innan vi ger oss av mot Catlins Forest Park och staden Invercargill.

Ha det fint så länge!

Lukas & Melina

Idag stressade vi inte! Vi gick upp och tog det lungt, och i den ihängande blåsten tog vi oss ut med bilen till Taiaroa Head, The Royal Albatross Centre, för att få en skymt av de mäktiga albatrossarna. Vindarna gav oss en god chans att få se dem och mycket riktigt så dök dem upp med jämna mellanrum. De behärskar den starka vinden på ett lite annorlunda sett, vilka de små fiskmåsarna har lite problem med..

Tyvärr så är dock kameralinsen på telefonen lite svag för ändamålet, så vi ska se om vi inte kan få över lite bilder från systemkameran.

Vi såg även en liten blå pingvin som tog sig fram längs stranden, såg lite kämpigt ut i vågorna, men även han har vi på systemkameran.

På vägen hem svängde vi förbi Nya Zeelands ända slott, Larnach Castle, som uppfördes av bankiren och politikern William J.M Larnach till sin fru (få inte för dig något nu Melina..)1871-1875.

Här har ni lite bilder på slottet iallafall!

Här var en liten tös!

Larnach Castle

Ballroom Café, på slottet

Ha det gott!

Lukas & Melina